När började det?
Österns Kyrka bildades under missionärsverksamheten som ägde rum under den apostoliska tidsåldern. Skriftliga dokument har spårats till den kristna eran under andra århundradets senare del. Omfattningen på antalet människor som tillhörde kyrkan och det breda område som den täckte vid den tidpunkten, tyder på att kyrkan utvecklats och växt till sig under en lång period, möjligen ända tillbaka till det första århundradet och apostlarnas tid. Grundandet av traditionerna i Österns Kyrka dateras till mitten av första århundradet.
Var började det?
Österns Kyrka utvecklades under vad som först var känt som Partien, och när det imperiet störtades av perserna under tredje århundradet fortsatte kyrkan sin utveckling under det persiska styret. Den här regionen låg öster om Roms gränser och sträckte sig ända till Indien. Den exakta platsen för kyrkans första församling kan inte fastställas från historiska skrifter, men man tror att den börjar sin mest seriösa utveckling i området Kh’dayab (Adiabene) i norra Mesopotamien och därifrån sprids den i alla riktningar genom hela imperiet.
Det assyriska folket från övre Mesopotamien har alltid varit en viktig del av Österns Kyrka, fast historiskt var de bara en etnisk grupp bland många andra inom kyrkan, men idag representerar de den enda överlevande kulturella gruppen. Trots att kyrkan flyttade långt bort från sin början i övre Mesopotamien, så behöll kyrkan det områdets språk och ordförråd (syriska) och med en del tillkomna grekiska ord utgjorde det källan till kyrkans karaktäristiska teologiska formuleringar.
Hur är den organiserad?
Österns Kyrka styrs enligt den apostoliska modellen med biskopar, präster och diakoner.
Papa bar Aggai (Mar Papa) som var biskop i det persiska imperiets huvudstad, Seleukia-Kteisphon, organiserade i början av fjärde århundradet (e.Kr. 310) kyrkans biskopar i en gruppering som likande den modellen som utvecklats i väst. Han centraliserade kyrkans administration under sin egen jurisdiktion och antog titeln Katholikos av Öst. Katholikos blev den härskande biskopen för hela kyrkan och under det femte århundradet ökade dennes värdighet och makt när han tilldelades titeln Patriark. Detta gjordes vid ett kyrkomöte ”synod” sammankallat av Katholikos Isaac, i Seleukia-Kteisphon e.Kr. 410. Marutha, en företrädare från den romerske kejsaren, gav vid denna synod de församlade biskoparna de kanoniska lagarna och trosbekännelsen från konciliet i Nicaea och dessa blev då officiellt godkända och mottagna av Österns Kyrka.
Historiskt, styrde Katholikos-patriarken biskoparnas synod. Synoderna bestod av alla metropoliter (ärkebiskopar) och biskopar. Metropoliterna styrde över provinserna, som bestod av 4-8 biskopar.
Denna historiska modell existerar inte längre pga. utspriddheten och de kraftigt reducerade antalet av kyrkans medlemmar.
En biskop anses berättigad om han blivit vigd in i den Apostoliska successionen av minst två andra biskopar (helst fler), vilka i sin tur har blivit prästvigda och i kyrkogemenskap ”kommunion” med andra biskopar.
Vad tror den på?
Östkyrkans lära är baserad den universella kyrkans tro som anges i Nicaeas trosbekännelse. Den heliga treenighetens mysterium och inkarnationens mysterium är centrala i läran. Kyrkan tror på en treenig gud; Fadern, Sonen och den Helige Anden. Den tror på och lär ut att Guds enfödda son, Guds Ord, blev inkarnerad för oss människor och för våran frälsning och blev då en människa.
Samma Guds Ord, enfödd av sin far före alla världar utan början enligt hans gudomlighet, var enfödd av en mor utan fader i de sista tiderna, enligt hans mänsklighet, i en kropp av kött, med en rationell, intelligent och odödlig själ som han tog från den välsignade jungfru Maria och förenade med sig själv, genom att göra den till sin egen i det ögonblick hon blev havande. Mänskligheten som han tog som sin egen var antagen av Guds Ord, som hädanefter och för alltid blev det personliga föremål för den gudomliga och mänskliga naturen. Hans gudomliga och mänskliga natur behöll sina egna egenskaper, förmågor, och agerar otvivelaktigt, oföränderligt, odelat och oskiljaktigt.
Därför, eftersom det gudomliga och mänskliga är enade i samma person som Guds Son, och Herren Jesus Kristus, förkastar Österns kyrka alla läror som antyder att Kristus är en vanlig människa som Guds ord levde i, som de rättfärdiga män och gamla profeterna. Österns kyrka förkastar vidare alla läror som uttryckligen eller underförstått antyder att det finns två söner, eller två herrar eller två Kristus i vår Herre och Frälsare Jesus Kristus. Men, den erkänner en Herre Jesus Kristus, Guds Son, som är den samma igår, idag och för alltid. Den samma, som genom hans passion, död, begravning och uppståndelse, förlossade mänskligheten från synden och döden och försäkrade att hoppet om återuppståndelse och nytt liv finns för alla som sätter sin tro till honom som med sin Fader och Helige Anden, tillhör bekännelse, dyrkan och tillbedjan i evigheters evighet, amen.
Tillbedjan
Österns Kyrka har ett sakramentalt system som påminner om de sakramentala systemen i de grekiska och latinska traditionerna. Det centrala inslaget av tillbedjan i Österns Kyrka är eukaristin, på det assyriska kyrkospråket känt som Qurbana Qaddisha, eller det heliga offer. Eukaristins liturgi tillskrivs apostlarna Addai och Mari som var österns lärljungar. Liturgin innehöll en tjänst för katekumenerna (dopkandidaterna) och en tjänst för de troende. Eukaristiska bröd är syrade bröd och kalken en blandning av vin och vatten. De döpta troende tar emot Kristi kropp och blod genom brödet och vinet som verklig närvaro av Kristus. En präst vigd av en biskop i den apostoliska successionen behövs för firandet av heliga eukaristin och en diakon krävs för att bistå celebranten. En gemenskap av tillbedjande troende måste vara närvarande vid nattvardsfirandet.
Dop administreras för spädbarn till kristna familjer och de nykonverterade. Det ges inte till de, som av vilken orsak som helst, byter till denna kyrka från andra kristna kyrkor och redan har döpts enligt treenigheten. Spädbarnets dop förpliktigar att föräldrarna och faddrarna uppfostrar barnet och agerar som förebilder enligt den kristna tron. Efter smörjelsen utförs tre nedsänkningar av barnet i det heliga vattnet i den heliga treenighetens namn. Den slutliga konfirmationen av barnet sker vid altaret efter nedsänkningarna.
Äktenskap och begravningstjänster består till stor del av psalmer, hymner och välsignelser. Det är långvariga, färgrika och känslomässiga tillfällen som återspeglar gamla seder och bruk.
En översiktsbild
Österns kyrka bildades i slutet av den apostoliska åldern, blomstrade i övre Mesopotamien och spreds snabbt genom Partiens imperium (senare Persiska). Dess språk är klassisk syriska (arameiska) och styret är episkopalt, tillbedjan är sakramental och liturgisk. Teologin följer Nicaenska trosbekännelsen och kyrkofäders lära, dess seder är semitiska och kyrkans nuvarande inställning mot andra kristna är ekumenisk. Den har sin största utspridning i Irak, Iran, Syrien, Libanon, men finns även i Europa, Nordamerika, Australien och Indien.